ångra aldrig något som en gång fick dig att le

Varför inte jag?

Det första jag la märke till var håret. Hans fina gyllen bruna hår, sen helt plötsligt så jag ett blont hår. Jag förstod direkt att det var Klaras. Det är som ett knivhugg i hjärtat varje gång jag såg dom två tillsammans. Det som hände för ungefär en månad sedan, var det värsta jag någonsin varit med om…

Jag stod i hallen och hade precis fått på mig jackan. Åh, jag kände verkligen värmen genom hela min kropp! Lucas hade varit bortrest i två hela veckor och nu skulle jag äntligen få träffa honom! Jag började gå mot lekplatsen där vi brukade träffas, jag kom på mig själv med att jag småsprang. När jag såg honom sitta på gungan på andra sidan bäcken började jag springa. När jag äntligen såg hans ansikte kunde jag bara inte sluta le, min kille är världens bästa tänkte jag. När jag väl var framme vid honom stod vi och kysstes en lång stund. Men efter ett tag bara knuffade han undan mig, bara för att han fått sms. Han tog upp mobilen och läste det.
- Förlåt Sara, men jag måste gå, sa han. Sen bara gick han. Utan att ge mig en hejdå kram eller nånting. Jag fattade ingenting . Det här var inte likt Lucas. Han hade aldrig gjort såhär förut. När hans döende farfar låg på sjukhus och mobilen ringde så struntade han i det, för han ville bara vara med mig sa han. Först tänkte jag ’’han kanske bara har bråttom’’ men nej det trodde jag inte. Såklart anade jag nånting så jag följde efter honom. Lite längre bort ser jag honom stå och krama en blond tjej. Först liknade det hans syster, men sen när de började kyssas förstod jag ju direkt att det inte var det..Jag började gå närmare för att få reda på vem det var. När  jag väl var nära nog såg jag att det var Klara. KLARA!? Nejnejnej, detta kunde inte vara sant! Klara min allrabästavän! Det gick bara inte..Tydligen hade jag gått för nära så att de såg mig. Jag började springa därifrån så snabbt jag bara kunde! Jag hörde steg bakom mig, det gjorde bara så att jag ville springa fortare!

-Sara vänta! Skrek Klara. Hon fick fatt i min arm så att jag var tvungen att stanna.

- Släpp mig ditt svin! Skrek ja. Båda två ni kan dra åt helvete, bara stick ifrån mitt liv!! Jag kunde knappt andas så mycket jag grät. Det var som om en dröm, en dröm man inte kunde vakna upp ur!

Jag åt inte på en hel vecka, gick inte till skolan på två veckor. Mitt liv var nere på botten!

Såhär en månad senare gjorde det lika ont att se dom tillsammans, men det skulle det nog alltid göra. Men jag fattade bara inte hur de kunde göra så mot mig? Och hur kunde de ens fortfarande vara tillsammans när de visste hur jag mådde? Många frågor virvalde runt i mitt huvud, men jag ville inte veta svaret på dem det skulle helt enkelt göra för ont. Jag började dra mig hemåt. Jag kände regndropparna mot min nästipp och blåsten som skar igenom mina kläder. Några minuter senare öste det ner! Men det var bara bra tänkte jag för då ser ändån ingen att jag gråter..Helt plötsligt kände jag en hand på min axel, jag vände mig om och såg Klaras ansikte.

- Hej, kan vi ha följe hem? undrade hon.
Jag bara fortsatte att gå, vad trodde hon egentligen?

 - Om du tror att vi kan bli vänner igen så kan du bara glömma det! Röt jag tillbaka.

 - Men snälla Sara, låt mig förklara!

 - Jag vill inte höra nånting från dig eller honom. Ni båda betyder ingenting för mig längre! Förstår ni inte det!?

- Förlåt..Mumlade Klara. Det var droppen tänkte jag! Att säga förlåt efter en månad, jaja om hon nu trodde att det gick..Jag vände mig om och lappade till henne.Sedan sprang jag därifrån. Det kändes skönt att hon äntligen fått känna på smärta!

När jag kom hem ångrade jag mig på något vis att jag slog till Klara. Men nu kände jag mig åtminstone lite friare.

Nästa dag i skolan fick jag en massa blickar på mig från Klaras nya kompisar. Men jag brydde mig inte så mycket. De fick tycka och tänka vad dem än ville men de vet inte hur jag känner mig!

På SO-lektionen kände jag verkligen allas blickar bränna i ryggen på mig. Det började faktist känns lite obehagligt, tur att det var sista lektionen. Jag tittade mig omkring i klassrummet och mötte en okänd blick. Det var Eriks. Han hade så fina ögon. Sammetsblå. Han log mot mig och jag kände att jag var tvungen att le tillbaka.

Även den här eftermiddagen regnade det när jag gick hem. Men inte lika illa som gårdagen. Nu duggade det bara lite..  Ännu en gång kände jag en hand på min axel och jag var säker på att det var Klara eller Lucas. Så jag vänder mig om och ryter till,

- Har inte ni fattat att ni ska låta mig vara!?

Men det var varken Klaras eller Lucas ansikte jag såg. Nej, det var Eriks i min klass. Förvånad blev jag och han såg rätt chokad och rädd ut!

- Förlåt! Sa jag snabbt. Trodde att du var någon annan!

- Ja, jag tror jag vet vem du menar..Sa Erik. Jag tittade lite underligt på honom precis som om  han kunde veta vem jag menade. Men jag fattade ju direkt, hela skolan visste ju om vad som hade hänt mellan mig, Lucas och Klara. Jag tror att Erik fattade vad min blick ’’betydde’’ . Han började berätta om allt han visste och jag berättade resten av historien och allt som hänt efteråt. Helt plötsligt stod vi untanför hans hus. Jag hade tappat bort mig helt Jag hade bara gått och babblat på utan att hålla koll på vart  jag gick.

- Vill du hänga med in? Undrade han. Jag hade verkligen ingen lust att gå hem så jag betsämde mig för att gå in.

Vi satt på hans rum och åt skorpor. Helt plötsligt började han berätta om alla spel han brukar spela. Men egentligen är jag helt ointresserad av sådana saker men det var skönt att höra om något annat. För den senaste tiden där hemma har mamma och pappa bara snackat om Lucas och Klara.

Det var så mysigt hemma hos Erik. Vi bestämde oss för att sätta igång en film. Det blev en jag redan sett men det spelade egentligen ingen roll. Medan vi satt där i soffan kände jag att han la armen om mig. Precis när jag skulle lägga mitt huvud mot hans axel ringer min mobil. Jag gick ut i hallen för att svara.

- Det var mamma som ville att jag skulle börjar dra mig hemåt..Sa jag.

- Jaha, men du hittar hem va?

- Jadå! Vi bytade mobilnummer med varandra och kramades innan jag gick. Vi bestämde även att vi skulle hitta på något roligt tillsammans på fredagen.

När jag låg i min säng på kvällen tittade jag ut genom mitt takfönster. Alla stjärnor där uppe var så vackra! Min mobil vibererade till där den låg på mitt sängbord. Smset var ifrån Erik ’’Vi kan väl titta på bio på fredag, har hittat en film som verkar skitbra! Kram E’’ till svar skrev jag ’’Bio blir super! Vi kan väl snacka mer imorgon om vilken vi kan se? Kram S’’.

 Även om jag inte var redo att starta upp ett förhållande ännu så kände jag att jag var på god väg till något bra! När jag låg där kände jag en värme som spred sig i min kropp och det var klart och tydligt att den här värmen kändes tryggare! För första gången på flera nätter, somnade jag med ett leende på läpparna och en ny längtan efter något bra!

                                                                                    Av: Matilda Olsson